"Stig i Trulsagårn" ledde föreningen i totalt 17, mestadels lyckosamma år. Det var under hans långa tid med Ordförandeklubban som herrlaget gjorde en anmärkningsvärd resa genom serierna. Från att ha varit en oansenlig division VI-förening klev klubben genom serierna, ända upp till division II. Till och med det som numera kallas Superettan fanns inom räckhåll.
Stig Johansson ledde klubben enligt familjen Wallenbergs kända devis "verka men inte synas". Långa styrelsemöten fanns aldrig på dagordningen. Han mindes med avsmak den tid när träffarna i klubbhuset kunde mala på till sena natten utan att några vettiga beslut fattade. Istället hade Stig förmågan att delegera. Till dem som höll i fotbollsdelen kunde han efter en svidande förlust möjligen lite försynt undra: Vi kanske skulle behöva en ny mittback?
Han använde alltid små bokstäver, aldrig pompösa uttalanden eller tog ogenomtänkta beslsut. Han litade på sin närmaste omgivning. Just därför var det så stimulerande att arbeta tillsammans med honom.
Äldre idrottsledare har tyvärr ofta en benägenhet att nostalgiskt se bakåt. Att förgylla gamla tider, hur duktiga spelarna var, hur alla trivdes i föreningen. Stig Johansson riktade ständigt blicken framåt. Om han någon gång nämnde klubbens "forntid" var det med en humoristisk minnesbild från spel i lägsta serien. Det var då klubben hade en egen linjeman som alltid vinkade med flaggan åt Åsa IF:s håll.
Redan 1951 gjorde Stig sin första ledarinsats i föreningen. Han valdes då till materialförvaltare och ingick också i den sedan länge insomnade sektionen för allmän idrott. I slutet av 50-talet var han en av de drivande bakom ishockeysektionen. Under några år deltog flera lag i den populära GP-pucken. Alla matcher måste förstås spelas på bortaplan. Ljusblå drömmar om en isbana i Åsa kunde aldrig förverkligas.
Sitt första år som huvudordförande gjorde Stig redan 1961. Då uppstod en vakans och han gick enligt egen uppgift in som "tillfällig nödlösning".
Efter ett resultatmässigt mörkt årtionde återvände han 1976 för att ta hand om klubban på allvar. Han gjorde det bokstavligen med handling. Utan vår i verklig bemärkelse grovarbetande ordförande hade vi inte haft den upprustade idrottsgården i så fint skick, knappast heller läktaren eller idrottsplatsen i stort. Med redskap i handen och svett i pannan la han ner ett oräkneligt antal timmar utan ett öres ersättning. "Betalningen" var istället den utveckling som föreningen fick under 1980-1990 talet. Stig Johansson kunde glädjas åt A-lagets snabba vandring uppåt. Det skedde med egna talanger som Hans Karlsson, Hasse Petersson, Lasse Samuelsson, bröderna Lars och Jan Börjesson, bröderna Jan och Martin Rastborg. Dessa blandades med utvecklingsbara spelare utifrån som Fredrik Folcker, Thomas Philips, Peter Hedman, Mats Nilsson, Klas Palm, Jan-Eric Nilsson och Fredrik Elofsson.
Lika glädjande för Stig Johansson som de resultatmässiga framgångar var det att sonen Martin Blomster så småningom övertog föreningens ordförandeklubba. Med successionsordningen så småningom fixad återvände Åsa IF uppåt efter några magra år. Stig var stolt över hur sonen diskret hanterade ledarskapet som så tydligt gått i arv.
JAN HANSSON
